LITTERATUR SOM SPRINGER LÄCK

Att vara författare är ett roligt men också sammansatt yrke. Det är givetvis inte så enkelt att man tänker ut en historia rakt upp och ner och sedan sätter den på pränt, även om man i somliga fall misstänker att det är just så det har gått till.

Nej, det krävs också att du ägnar dig åt en del efterforskning och faktakoll så att det du skriver blir trovärdigt. Och det går givetvis inte att gå runt det faktum att du måste vara duktig på att skriva (gällde åtminstone förr). Allt detta är rådande fundamenta som gäller kring bokskrivande.

Alla känner till detta, särskilt författarna själva. Därför är det extra sorgligt när författarna inte lyckas uppfylla dessa elimentära krav.

DN körde förut något som de kallade för Prosapolisen. Ett skojigt initiativ, och det är slående hur taffliga vissa författarskap visar sig vara när man väl lägger deras texter under lupp och tittar lite närmare.

DN:s Prosapolisen om Camilla Läckberg
... Vi går till romanen "Predikanten" och dess första sida, på vilken redan andra stycket bjuder på ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan beskrives:

"Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall."

Vi kan inte låta det faktum passera att författaren här grammatiskt låter Oscar II smyga i skuggorna med ett träsvärd.

Undersökningens sista förstasida gäller romanen "Tyskungen". Här vill författaren frammana en gotisk atmosfär i och med det lik som presenteras sittande i en stol. För att skapa stämning har Läckberg här koncentrerat sig på de flugor som naturligen intresserar sig för kadavret.

Problemet är bara att Läckbergs kunskaper om flugor gör detta inledande parti till en komedi:

"Flugorna for i stora sjok runt den orörliga figuren. Landade ibland. Käkarna rörde sig."

Käkarna?

Första sidans fjärde stycke bekräftar denna biologiska märklighet:

"Några av flugorna försökte ta sig ut. De var mätta. Nöjda. Äggen var lagda. Deras käkar hade arbetat hårt och fyllt deras inre, stillat hungern."

Med all respekt för att en författare genom morbida bilder har ambitionen att förstärka den särskilda stämning som en specifik genre kräver, kan vi ändå inte undgå konstatera att just dessa bilder innebär ett hastigt genrebyte från den naturalistiska deckaren till den surrealistiska dikten.

Flugor har naturligtvis inga käkar och tuggar inte sin föda. Flugor smälter den fasta födan och suger upp den.
Man kan möjligen föreställa sig hur flugorna ljudligt smaskar, sväljer och rapar medan de gränslar den döde i Läckbergs roman, men då har man sedan länge lämnat den suggestion man förväntar sig av en realistisk deckare för något annat.
______________________________________________________

Hahah! Detta är helt otroligt! DN synar alltså några FÖRSTASIDOR i några böcker av Läckan och stöter omedelbart på patrull av det här solida slaget! Är inte det rätt pinigt?

Vilka omättliga fonder av felaktigheter ska inte då rymmas i hennes totala produktion!!

Nä, Läckberg läcker.